bienvenuedansmavie.blogg.se

Bonjour!

 

Det är spännande det där att skrivandet ändå kan ha en viss kraft. Vanligtvis när jag skriver så skriver jag ju om sådant som redan har hänt, och därför påverkar det mig inte speciellt mycket för gjort är ju gjort liksom. Men senaste inlägget började jag ju babbla om hur jag skulle vilja att jag skrev mina inlägg och sedan dess har jag tänkt ungefär "hallå Johanna, du är ju den enda som kan se till att det blir så - så gör så då!" (lite mer invecklat var det väl, men detta var ju ändå slutsatsen av det hela). Så, nu sitter jag här vid mitt skrivbord och solen skiner faktiskt lite försiktigt in genom fönstret, frukosten står bredvid mig (visserligen har jag redan ätit upp den för jag var så himla hungrig, men jag har lite te kvar) och sockarna sitter på fötterna. Härligt vad lite tankekraft kan påverka en ibland.

 

Hursomhelst, det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju fortsätta med min spännande berättelse om vad jag och Mattias gjorde i Paris, samt vad jag gjorde när han hade åkt! Till att börja med så vill jag bara kommentera min lärarinna som jag hade i min nya kurs både igår och i måndags. Har inte kommit på någon karaktär till henne ännu, men en mer energisk människa får man leta efter säger jag bara. Dessutom är hon från Brasilien, vilket gör att hon har ett alldeles fruktansvärt uttal av vissa engelska ord, vilket jag tycker är väldigt roligt (spanjorer har över lag det, ni ska höra när de pratar franska, mamma mia alltså...). Ja, men det var det om det! 

 

Vi åkte till Paris och solen sken (precis som den gjort konstant i typ två veckor nu). Vi började med att ta oss till Louvren för trots att Mattias varit i Paris tidigare hade han ändå inte varit i Paris om man säger så. Ett besök utanför Louvren är ju obligatoriskt då. Vi var lite hungriga så vi köpte typ de dyraste mackorna någonsin och lade oss i gräset i den park som finns i anslutning till muséet, där vi gjorde kanske ett hundratal andra parisare och turister sällskap. Mysigt är bara förnamnet.

När jag och Mattias var ute på vår tågluff för... 2 (?) år sedan så besökte vi en butik vid namn Pull & Bear ett antal gånger. Tycker mycket om deras kläder och hade bestämt mig för att köpa en tröja, så vi traskade med väskor och allt från Louvren till typ Operan och Galeries Lafayette (fast jag köpte den inte där inne, haha, nej!). Fick min tröja och var nöjd. Då tog vi oss till hotellet istället som mamma typ hade bokat åt oss (ja, vi var för lata för att titta upp något själva och så skickade hon ett tips så det tog vi direkt). Det låg centralt i närheten av Châtelet och Centre Pompidou, väldigt bra läge med andra ord. Mattias hade inte heller sett Montmarte och Sacre Coeur så det stod som nästa punkt på vår lista. Vi kom fram och upp liksom bakvägen så att säga, och jag som alltid är sugen på en crêpe bestämde mig för att köpa en och så köpte Mattias en öl och så gick vi upp och rundade Sacre Coeur och utsikten som mötte oss var som bekant magnifiiik. Dock var det ganska mycket smog så det var lite svårt att se allt, men ändå. Det är vackert. Vi satte oss ner i gräset och avnjöt vår medhavda matsäck (som för Mattias inte innehöll någon mat men ja) och bara njöt. En man stod lite längre ner och gjorde diverse omöjliga konster med en fotboll, varav hans paradtrick var att klättra upp i en lyktstolpe med bollen och snurra runt den. Ungefär som om Spindelmannen hade ägnat sig åt fotboll istället för att jaga tjuvar.

 

När vi var något mätta på utsikten tog vi oss en sväng bort till Moulin Rouge bara för att kolla (lovar!). Var lite smått överraskad av allt som de sålde i butikerna runtomkring, det var på något vis visat så öppet på ett sätt som jag inte är van vid. När vi kollat klart tog vi oss till Notre Dame, där en liten eldman hade en show. Det hela slutade med små minifyrverkerier så hela toget sprakade. Vi avslutade sedan kvällen med en middag på en närliggande restaurang. A perfect ending on a perfect day, så att säga.

Följande morgon var lite lätt ångestkantad och det är nästan så att jag mår lite dåligt av att skriva om den. Det mest positiva var att Metron var gratis. Men i vilket fall så tog vi oss till ett annat ställe vi gillar som vi upptäckte i Lodon, Pret a manger (det är inte franskt, därav avsaknaden av diverse "tak" och apostrofer). Där serverar de en helt ljuvlig gröt, och eftersom vi ändå var i Frankrike avnjöt vi den med en croissant till. Sedan tog vi oss till busshållplatsen där Mattias buss gick till Beauvais. Jag tänker inte beskriva något i detalj för jag blir så himla ledsen av tanken på det, men som ni säkert kan förstå så var det väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT jobbigt att säga hejdå till varandra.

 

För att inte deppa ihop helt sönder och samman så hade jag bestämt mig för att inte åka tillbaka till Troyes riktigt ännu. Dels för att jag ville hålla mig sysselsatt med annat, och dels för att Kristin var hemma i Tyskland den här helgen så då hade jag varit helt själv. Istället mötte jag upp min gamla kompis från gymansietiden, Linnea, och vi umgicks i några timmar. Vi träffades i området Marais som är lite kända för sina falafels, så det var vi ju tvugna att prova. Supergoda! Som jag saknat falafel alltså! Var extremt mysigt och roligt att hänga med henne, eftersom hon har mött på liknande problem som jag här och tänker ganska lika om saker och ting. Tack Linnea för att du ville umgås med mig :)

 

Resten av helgen spenderade jag hos min (håll i er nu!) farmors kusins dotter i hennes familjs hus. Ja, inte en jättenära släkting med andra ord men ändå ganska nära för vi träffas varje sommar när de är hemma i Sverige och Fjällbacka. Släktingen heter Ann och är gift med en fransman och har två barn. Ann hämtade upp mig i Paris och så åkte vi hem till dem. De bor i en förort till Paris som heter Neulliy - Plaisance och ska jag vara helt ärlig var det omöjligt att se var en ort slutade och nästa började. Men de bodde i ett litet radhus i typ brittisk stil på en mysig liten gata och det var lika mysigt och hemtrevligt innuti. Eftersom det var fredag och de hade jobbat och gått i skolan hela veckan hade vi bara en lugn hemmakväll med god mat och mycket prat!

På lördagen behövde dottern som är 9 (eller? Var hon 10? Blir osäker nu...) köpa nya vårskor så vi tog oss till grannstaden Vincennes som hade diverse mysiga butiker på en fin shoppinggata. Efter lite om och men så hittade hon tillslut sina skor och vi kunde återvända hem nöjda. På kvällen hände det dock något som jag tyckte var himla kul - nämligen mitt första franska party! Ann med familj var bortbjuden till en granne som fyllde år och som gäst fick jag följa med dit och bli gästgäst och jag var enormt nervös! Även om jag förstår mer och mer franska ju längre tiden går, så har jag fortfarande otrolit svårt att prata. Tycker att det är riktigt jobbigt och blir himla blyg. På denna fest var det ju dessutom bara fransmän i åldern 40+ plus en del barn i åldern max 13 typ, så jag var själv i min "ålderskategori". Men det gick faktiskt bättre än väntat, kanske framför allt för att det kom en fransman som var tillsammans med en kvinna från Kroatien som också tyckte att det var jobbigt att prata. Hon förstod allt det sade, men svarade på engelska. Då gjorde jag typ samma sak och det var en mycket intressant och lärorik kväll!

 

Söndagen var sista dagen och efter en lång och härlig frukost ville Ann åka och simma som hon brukar göra på söndagar. Jag var ännu inte riktigt kry, hade haft en besvärlig hosta hela helgen, så jag ville inte simma men följde med henne ändå för i Nogent där hon simmade rann floden Marne och längs med fanns ett vackert promenadstråk. Och det är nu mina damer och herrar, som det här inlägget blir riktigt intressant. Helt normalt traskade jag lite upp och ned längs med floden och njöt av utsikten och att titta på det löparlopp som pågick vid sidan av (jag njöt alltså av att titta på hur jobbigt det var för dem att springa och hur inte jobbigt det var för mig att gå vid sidan av). Efter ett tag bestämde jag mig för att sätta mig på en bänk och läsa lite i min bok (har äntligen fått tummen ur och läser 1Q84 av Haruki Murakami (på Mattias order då den utspelar sig i Japan och han ska dit)). Efter en stund kom en man fram och sade "bonjour, ca va?" och som den väluppfostrade tjej jag är så svarade jag naturligtvis. Han satte sig ned bredvid mig och växlade då över till spanska för uppenbarligen var han inte fransman utan, om jag förstod det rätt, en spansk militär som var stationerad i Afrika någonstans men just nu hade semester i Frankrike. "Jaha" tänkte jag, "vad angår det mig?!" Han fortsatte dock att prata (spanska) med mig och frågade vad jag gjorde här osv. och sedan tog han mig på armen på ett ytterst obehagligt sätt. Jag hoppade undan och egenligen är väl det tillfället när man ska resa sig och gå men av någon anledning så gjorde jag inte det. Sedan lade han sin hand på min och jag tänkte blää och drog undan den. Då sade han att om jag ville så kunde jag följa med honom till hans hotellrum som var alldels här borta. Överraskande nog så ville jag INTE det utan trivdes bra på bänken, men återigen är jag ju väluppfostrad och sade "non merci, c'est bon". Varför frågade han flera gånger och ja du, okände äckliga småfete patetiske man, det är en bra fråga. VARFÖR vill jag inte följa med dig upp på ditt hotellrum tro?! Jag sade att det var för att jag hade pojkvän men då svarade han något i stil med att "jag ska inte säga något till honom" och jag tänkte ungefär att "haha det där händer bara inte!". När han tog mig på armen sådär sliskigt igen fick jag dock nog och reste mig upp för att gå, då blev han ledsen men lämnade mig i alla fall ifred. Kunde inte så lätt läsa i min bok sen gött och avslappnat på en bänk utan det kändes lite olustigt. Jag var väldigt glad när Ann simmat klart så att vi kunde lämna läskiga Nogent och återvända till deras trygga hus.

 

Jag hann inte mer än att äta lunch, sedan körde Ann mig till närmaste Metro och jag tog den inte till Gare de l'est där jag mötte upp Kristin som var tillbaka från Tyskland. Tillsammans tog vi tåget hem på kvällen och ungefär där slutar min berättelse om de senaste dagarna. Det var dagar som innehöll allt från "woho" till "uuuh" och "blää" ungefär, om jag ska sammanfatta det med nedskrivna läten. Om inte annat så är det en helg som jag aldrig kommer att glömma, på gott och inte lika gott.