Det här är Mattias. Som många av er säkert läst i min beskrivning om mig själv så säger jag där att vi är särbo-sambo. Lite udda kan tyckas, men jag ser oss inte längre som "bara" tillsammans utan som sambos. Det är ju ett steg upp på förhållandestegen liksom. Fast just nu bor vi inte ihop eftersom vi båda ska åka iväg, därför är vi särbos. Fast det är bara tillfälligt!
Jag och Mattias har varit tillsammans i ungefär två och ett halvt år, men vi har känt varandra i över fem år. Som allas pojkvänner, sambos och män så är han en väldigt stor del av mitt liv. Han är den där personen som nämns i alla klyschor om ens drömman; han får mig att skratta, säger så fina saker om mig och får mig att må genuint jättebra. Skitbra faktiskt!! Tillsammans är vi ännu grymmare eftersom vi inte är riktigt kloka ihop, vilket jag tycker är alldeles fantastiskt.
Mattias ska i mars åka till Japan, vilket ni förstår är ganska så långt ifrån Frankrike. Dessutom kostar det massa pengar att åka dit eller därifrån, pengar som ingen av oss har. Detta betyder att vi kommer att behöva vara ifrån varandra i nästan fem månader. Det är så galet lång tid att jag inte ens kan förstå det själv. Men som tur är så hinner Mattias hälsa på mig i Frankrike innan han åker, vilket innebär att jag bara behöver vara utan honom i en månad till att börja med. Känns väldigt skönt ska jag erkänna, då jag absolut kommer att sakna honom allra mest av alla som jag inte kommer att träffa.
Ni kanske tycker att vi är knäppa som självmant lämnar varandra under så lång tid, och jag håller helt med er! Vi är som sagt inte riktigt kloka, fast samtidigt så är vi ju faktiskt det. Vi båda tycker att det är så himla viktigt att vi också får utvecklas som egna personer och samlar på oss en massa erfarenheter som vi kan ha med oss hela livet - oavsett om vi håller ihop eller inte. Jag ser det också som en liten galen prövning, men klarar vi den så klarar vi för tusan allt känns det som. Dessutom kommer livet i Kalmar när vi får lov att återgå till det vara minst tusen gånger bättre tror jag.
Ni kan förvänta er lite blödiga inlägg här framöver när saknaden efter min andra konstiga hälft är som störst. Fast de sparar jag till senare, för först måste jag ju komma iväg! På tal om det är så det bara en vecka kvar, exakt. Vid den här tiden om exakt en vecka kommer jag att vara framme. Hur tokigt är inte det?! Fantastiskt tokigt, och minst lika roligt. Som jag längtar!!
/ Johanna
Ps. Har ni försökt att packa för fem månader någon gång?! Mina kläder fick knappt plats i garderoben hemma, så hur ska de få plats i två resväskor?! Det är för tusan helt omöjligt!
